Folkhälsomyndigheten har gjort ett bra arbete – ändå är Sverige utskämt

Folkhälsomyndigheten har gjort ett bra arbete med att undvika den panik som har förekommit i många andra länder.

Ändå har Sverige ett internationellt (felaktigt) rykte om sig som dödsrike vad gäller COVID-19. Det beror på att så många äldre dog i början av den första vågen.

Men dödsfallen orsakades inte av Folkhälsomyndighetens taktik utan av den rådande svenska sjukvårdsstrategin.

Här nedan är ett inlägg som publicerades på Justidag.info den 6 juni 2020. Siffrorna och tabellerna i inlägget är från Vård och omsorg om äldre, Lägesrapport 2020, Socialstyrelsen.

Det kan vara värt att visa dessa fakta en gång till. Här följer således ett citat från det inlägget som finns i sin helhet här.

"Vi måste skydda våra äldre"

De flesta politiska och medicinska åtgärder som har genomförts i Sverige och de flesta andra länder under Coronapandemin har motiverats med att ”vi måste skydda de äldre”. Men har vi gjort det?

Thomas Lindén på Socialstyrelsen skriver i AB den 21 maj 2020: ”Man kan också uttrycka det att av 100 personer över 70 som bor på särskilt boende är det två som dött av covid-19. Men man målar upp att det i princip är en dödsdom att ha sina äldre på äldreboende.”

De allra flesta äldre som blir sjuka i covid-19 överlever. Statistik från Region Stockholm visar att sju av tio patienter på geriatrikavdelningar (vård för äldre) tillfrisknat efter att ha blivit sjuka. Liknande resultat finns internationellt.

Alltså är COVID-19 en mindre risk för de äldre än vad det framställs som i media. Däremot visar Socialstyrelsens egen rapport att äldreboendet kanske inte är så bra i sig.

Man kan se att antalet platser på äldrevården har reducerats betydligt på senare tid. 127 kommuner uppger 2019 att de har ett underskott på särskilda boendeformer för äldre. De som kommer till boendet har ofta en hög ålder och en sviktande hälsa när de flyttar in.

Väntetiderna har blivit längre. Under 2018 var medianväntetiden fem månader. I förhållande till de äldres behov och återstående livslängd får de således vänta relativt länge på att flytta till ett särskilt boende. Ibland avlider de innan de får plats och ibland hinner de bli så pass sjuka att de inte kan flytta när det väl tilldelas en plats utan kommer till ett korttidsboende eller får utökade insatser i hemmet.

 De som får plats dör ofta efter en kort tid på boendet. Medianvårdtiden på ett särskilt boende är ungefär två år.

De tre kommunerna med kortast tid har en medianvårdtid på 150–300 dagar. Medianvårdtiden för riket är 720 dagar. Ett halvt år efter inflyttningen till särskilt boende har i genomsnitt 20 procent av de nyinflyttade avlidit, 24 procent av männen och 18 procent av kvinnorna. Detta var före COVID-19.

Arton månader efter inflyttningen bor 51 procent av männen och 61 procent av kvinnorna kvar på särskilt boende. Hälften dör alltså inom ettochetthalvt år.

Siffrorna och tabellerna är från Vård och omsorg om äldre, Lägesrapport 2020, Socialstyrelsen.

De vårdbehövande äldre är således redan i bedrövligt skick. Många av dem har arbetat i 40 – 50 år i samhället. Det är skamligt att vi ska behöva snåla in på deras sista ett eller två år i livet.

Om dödstalen för äldre på äldreboenden är ovanligt höga just nu beror det inte enbart på att de äldre har smittats med virus från sina barnbarn och barnbarnsbarn. Då har nog sorgen över att inte få träffa sina barn, barnbarn och vänner under se sista månaderna eller det sista året av sitt liv en kanske lika stor betydelse.

Anledningen till att svenska gamla har drabbats särskilt illa av virusepidemin kan vara att Sverige ligger i erkänd framkant vad gäller tillämpningen av konceptet ”new public management” som har lanserats internationellt av forskare, konsulter och lobbyister från nittiotalets början. New public management kan översättas med ”Ny styrning av den offentliga sektorn”. På svenska har man använt begreppen resultatstyrning, målstyrning och programbudgetering. Det är ett samlingsbegrepp för reformer av den offentliga sektorns organisation och styrning som syftar till att öka effektiviteten.

Begreppet har en motsvarighet i den privata sektorn i begreppet ”lean management” som är en strävan efter att maximera kundnyttan och samtidigt minimera slöseri av resurser genom olika typer av effektiviseringar och rationaliseringar. Det har lanserades framgångsrikt av Toyota och är väl idag allmänt accepterat som mål i all industriverksamhet.

Det grundläggande syftet är att minska administration och byråkrati för att effektivisera resursanvändningen – att skära bort fett och dödkött.

När politikerna efter många utredningar beslutade sig för att införa resultatstyrning fick de kommunala myndigheterna i uppgift att genomföra de beslutade rationaliseringarna. Men då kickade Parkinson välkända sociologiska lagar in, särskilt den som säger att varje chef i en administration strävar efter att utöka antalet underställda administratörer för att utvidga sin betydelse och makt. Denna tendens hålls i schack i privata företag genom vinstkravet men i den offentliga sektorn kan den blomma ut. En mängd konsulter och underchefer anlitades sålunda för att genomföra de nya reformerna. Samtidigt kickade en annan av Parkinsons lagar in, nämligen att uppgifterna för en administratör fyller upp den tid som finns till förfogande. Den kommunala administrationen kom att arbeta för högtryck för att genomföra beslutade rationaliseringar och växte snabbt i linje med dessa två av Parkinsons lagar.

Cyril Northcote Parkinson (30 juli 1909 – 9 mars 1993) var en engelsk historieprofessor som författade ett sextiotal böcker varav den mest kända kom ut 1958 och heter ”Parkinsons lag och andra studier i administrationens konst” i svensk översättning. Den är skriven i ironisk stil men grundar sig på intressant forskning. Hans teser gjorde bejublad succé på 60-talet och är idag mer eller mindre bortglömda. Men väl värda att läsa. Ett av hans humoristiska exempel (han var marinhistoriker i grunden) var att om den utveckling som han hade studerat skulle fortsätta skulle den engelska flottan inom kort ha fler amiraler än skepp. Det ansågs på sin tid som mycket lustigt och togs som en ironisk överdrift. Även om spådomen inte helt har gått i uppfyllelse var trendspaningen riktig. Idag har till exempel USA:s flotta ungefär 225 amiraler – och cirka 260 krigsfartyg i aktiv tjänst.

 Syftet med rationaliseringarna var naturligtvis effektivisering vilka i en omvänd kappa betyder besparingar. Eftersom administrationen visade sig dra allt högre kostnader fanns det bara ett sätt att uppfylla (resultatstyrning/målstyrning) de uppsatta besparingsmålen och det var att skära i själva verksamheten.

Det behövs knappast några exempel. Alla svenskar och särskilt alla offentligt anställda har sett att pappersarbetet har ökat medan resurserna till själva verksamheten har fått stryka på foten. De få gånger jag själv har varit på akuten har det knappast sett ut som i TV-serierna där personalen springer runt bårarna med droppflaskor i handen. Snarare sitter en stor del av personalen och arbetar med sina datorer medan alla utom de mest akuta patienterna sitter eller ligger tålmodigt i korridorerna och väntar.

Om man just ser på äldrevården vimlar det av beslutsfattare och administratörer medan antalet vårdplatser har minimerats, personaltätheten har minskat, utbildning av personalen har eftersatts och anslagen till mat, materiel och kultur har skurits ner till ett minimum. Situationen i hemhjälpen, dit de som inte får plats på särskilt boende hänvisas, är liknande.

Kombinationen resultatstyrning och Parkinsons lag har skapat en organisation med skyhöga löner i toppen, allt fler högavlönade mellanchefer, färre läkare, färre sjuksköterskor, färre undersköterskor och sjukvårdsbiträden har helt rationaliserats bort. Utvecklingen har blivit ett självspelande piano. Ju mer underpresterande verksamheten blir, desto fler konsulter och mellanchefer tror man sig behöva anställa för att förbättra situationen.

Vi som är företagare och aktieägare har kanske vårt på det torra. Men åtminstone jag vill leva i ett land där alla äldre får en effektiv och värdig omvårdnad av människohand. Vi behöver fler platser och mer vårdpersonal. Inte fler byråkrater.”

Nu kommer en ny rapport som bekräftar eländet som Socialstyrelsen nyligen beskrev. Denna gång från Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO)

”Ingen region har tagit sitt fulla ansvar för individuell vård och behandling

2020 nov 24

Nyheter

IVO konstaterar allvarliga brister hos regionerna vad gäller medicinsk vård och behandling av personer på särskilda boenden för äldre under covid-pandemin.

IVO gör bedömningen att ingen av regionerna har tagit det fulla ansvaret för att säkerställa en individuellt behovsanpassad vård och behandling.   IVO har granskat regionerna, som ansvarar för medicinsk vård och behandling, med syfte att se om äldre som bor på särskilt boende har fått vård och behandling utifrån sitt individuella behov vid misstänkt eller konstaterad covid-19. 

Lägstanivån är för låg

IVO gör bedömningen att ingen region har tagit sitt fulla ansvar för att säkerställa en behovsanpassad medicinsk vård för personer som bor på särskilda boenden för äldre. Vi bedömer också att ingen region fullt ut nått de krav på kvalitet i brytpunktsamtal, behandling enligt ordination och dokumentation som lagstiftningen sätter upp.

– Det är allvarliga brister som framkommer i tillsynen. Regionerna är de som har helhetsansvaret enligt hälso- och sjukvårdslagen. Även om vi har förståelse för den prövning vården genomgår under en pandemi, så ser vi att lägstanivån i regionernas övergripande sätt att ta sitt medicinska ansvar är för låg, säger Sofia Wallström, generaldirektör för IVO.

 En femtedel har inte fått individuell läkarbedömning

Utifrån den granskning av journaler som IVO genomfört så har ungefär en femtedel av personerna på äldreboendena inte fått någon individuell läkarbedömning. 

–  Alla som behöver ska få en god vård och omsorg. Även i kristider. Vår granskning visar att det är alldeles för många människor på landets äldreboenden som inte fått en individuell läkarbedömning. Vi ser också att ställningstaganden om och genomförande av vård i livets slutskede inte skett i enlighet med gällande regelverk för äldre som bor på särskilt boende, säger Sofia Wallström, generaldirektör för IVO.

Ur IVO:s beslut i korthet

• Äldre som bor på särskilt boende har inte fått vård och behandling utifrån individuella behov vid misstänkt eller konstaterad covid-19.
• Äldre som bor på särskilt boende och deras närstående har inte fått information och gjorts delaktiga vad gäller vård och behandling vid misstänkt eller konstaterad covid-19.
• Ställningstagande om och genomförande av vård i livets slutskede har inte skett i enlighet med gällande regelverk under covid-19 pandemin för äldre som bor på särskilt boende.
• Det går inte att följa vården och behandlingen till äldre som bor på särskilt boende som haft misstänkt eller konstaterad smitta av covid-19 pga. brister i primärvårdens patientjournaler.

 Hög förväntan på regionerna

IVO:s beslut ålägger regionerna att vidta förbättringsåtgärder samt att senast den 15 januari 2021 redovisa för IVO vad man gjort och avser göra. Besluten i denna del av granskningen riktar sig inte mot enskilda läkare eller andra enskilda personer, utan handlar om hur regionerna tagit sitt övergripande ansvar inom befintlig lagstiftning på systemnivå. Regionerna har tagit initiativ gentemot IVO nyligen, och uttryckt en ambition att aktivt fånga upp IVO:s iakttagelser i denna granskning och lägga den till grund för förbättringsarbete. IVO välkomnar detta initiativ och avser göra allt vi kan från vår sida för att säkerställa en nära och konstruktiv dialog om resultaten från granskningen. Framför allt lägger IVO med dagens beslut en hög förväntan på regionerna att ta sitt övergripande ansvar för säkerheten och kvaliteten i vården för personer på särskilda boenden för äldre (SÄBO). IVO avser dessutom att genomföra ytterligare journalgranskningar, minst i samma storlek som den nu gjorda. Detta gör vi i syfte att följa upp förbättringsarbetet och för att kontrollera att personer på äldreboenden får vård utifrån sina individuella behov. En uppföljande journalgranskning planeras någon gång under våren 2021.

 Beslut som rör kommuner och privata vårdgivare fattas under december

IVO arbetar just nu med att fatta tillsynsbeslut inom ramen för denna granskning i förhållande till kommunerna och de privata aktörerna, avseende de enskilda ansvarsområden som var och en av dessa svarar för. Besluten väntas fattas under december.”

Källa.

Hur blir framtiden?

Uppenbarligen har äldrevården inte fungerat tillfredsställande men den skrivning som IVO gör är ganska vag och lovar inte några grundläggande förändringar.

Inrättandet av IVO är ett exempel på Parkinsons lag som beskrivs ovan. Det finns få personer i landet som längre har en överblick över hur sjukvården och äldrevården egentligen fungerar och vem som har ansvar för vad. Är det regionerna (som tills nyligen hette landstinget), kommunen, departementen, Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Sjukhuset, Vårdcentralen, Nätdoktorn, ministern, IVO, Satens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), Svenska Covidföreningen eller kanske är det OECD, FN eller WHO? Djungeln av byråkratier växer helt enligt Parkinsons lag.

Ett av de bästa exemplen som har beskrivits ingående i flera böcker är upprättandet av Sveriges medicinska flaggskepp Nya Karolinska Sjukhuset där skattemiljarder rullade ut till skatteparadis medan läkare och annan personal avskedades och sängplatser försvann utan att någon kunde ställas till svars. Det påminner om en gammal välkänd lustifikation i näringslivskretsar: ”Vi anlitade ju de bästa (dyraste) konsulterna, hur kunde det gå så fel!?”

Nu kommer nya konsulter att anlitas för att få fram regler om en effektivare sjukvård för nästa pandemi. Vad får vi då? Kanske förslag om att den palliativa vården effektiviseras genom att läggas över på algoritmer eller på stafettarbetande nätläkare. För att vi ska få mer resurser till något annat – exempelvis smittspårning och vaccin.

Man kan längta efter de idylliska tider då politikerna föreslog ”eget rum på långvården” och att varje människa skulle ha en ”husläkare” att gå till som skulle känna patienten väl och skicka hen vidare till en specialist eller ett sjukhus vid behov. Men sen kom ”någon” på att idyllen skulle kosta för mycket. I stället krävde ”någon” besparingar och Parkinsons lag kickade in med full kraft. Det är svårt att se hur vi ska ta oss ur.

Vad kommer vi att få? Ett antal internationella vårdbolag i oligopol som använder Google Maps – eller en kinesisk variant – för att registrera smittspridning och vaccinefterlevnad?